Klockan har nu passerat midnatt och jag kan inte sova. Om ett par timmar är det dags att vältra sig ur sängen och släpa sig in i duschen för att sedan ge sig ut på motorvägen igen. Att pendla 15 mil enkel resa till jobbet varje dag är ingen lek men idag får man vara glad att man faktiskt har ett jobb. Om man dessutom får resorna betalda av arbetsgivaren så ska man väl inte klaga.
Jag borde som sagt sova, men hjärnan går på högvarv. Olika tanketrådar löper parallellt och slåss om processorkraften. Hur ska jag bygga min garderobsvägg? Hur ska jag lägga upp träning och diet under hösten? Hur fan fungerar det här med bloggar egentligen? Man ska "pinga", länka och fan vet allt. Som den tekniker och IT-konsult jag är så borde jag fatta men jag är helt lost bland alla termer.
Kvällen tillbringades med kaffe och diskussioner - your average styrelsemöte in a random ideell förening. På väg hem stannade jag på Burger King för lite fast föda. Söta Felicia i kassan gjorde mig inte så mycket men en kvinnlig kund som kom in när jag proppade nyllet gjorde mig illa till mods. Den häcken gick minsann inte av för hackor. Ibland blir saknaden efter någon extra påtaglig.
Inte blev det bättre när jag kom hem och till min förvåning upptäckte att jag tydligen accepterat eventet "Ta på någons rumpa-dagen" på Facebook. Jag förstår verkligen inte hur det gått till. För det första så vet jag ingen som skulle vilja ta på min röv och, för det andra, så är det rätt glest mellan häckar som skulle välkomna ett besök av mina händer. Jag är generellt ganska ovälkommen bland kvinnorna när det kommer till sådant.
Hursomhelst, dessa två pseudohändelser väcker förtvivlan inom mig och inte minst ilska. Vem ilskan ska riktas mot, och av vilken orsak, är iofs lite svårt att säga. Jag är arg på världen men mest på mig själv. Arg för att jag inte klarar av att nå upp till mina mål och föresatser, arg för att jag inte har vett att sluta köra skallen i väggen gång på gång, arg för att jag vill ge upp.
Alla tillfällen då jag rasat ihop eller blivit totalt rumpkörd dyker upp i skallen. Den där tjejen som jag fick så bra kontakt med, hon som fick mig att hoppas, hon som tillochmed gav mig inviter. När hon senare besvarade inviterna med att be mig lägga pengar på bordet så ville jag döda, inte så mycket henne som mig själv.
Såna här gånger skulle det vara skönt att röka på... låta sorger och tvivel försvinna i den rökiga dimman, där cannabisen går in flyger problemen ut - iaf för stunden.
Just nu är det bloggtekniken som stör mig. Jag kan sätta upp servrar och klienter i ett antal miljöer och operativsystem, jag kan programmera i flera olika språk men jag kan likförbannat inte pinga ett jävla blogginlägg och jag vet inte ens om jag fattar vad det är. Selektiv intelligens, minsann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar