Nattvak

Jag suger verkligen som bloggare. Inte nog med att jag inte har något att skriva, när jag väl har något att skriva om så orkar jag inte och när jag väl orkar skriva så minns jag inte längre vad jag tänkt skriva.

Nu är det iaf natt, jag borde sova eftersom jag måste åka till jobbet om ett par timmar. Tyvärr blev jag väckt av telefonen efter ett par timmars sömn och efter det lyckades jag aldrig somna om.

Lönen finns på kontot, massa sköna tusenlappar som bara väntar på att spenderas på onödig skit. Återigen ska jag försöka lägga band på mig, försöka hantera min ekonomi som en vuxen ansvarskännande person. Århundradets skämt? En del av mig har redan planerat in en resa till Köpenhamn och Christiania. Köpa en färdigrullad och tända den, glida in på nån av serveringarna och beställa in nåt gott som i cannabisruset kommer smaka ännu bättre.

En annan del av mig planerar för lite sex och snusk. Det var ju ett tag sen sist och om jag ska få till något sådant så lär det bli fråga om en sexpartner som debiterar per timme, det är inte utan att man känner sig lite tragisk.

Så... jag suger på att blogga, suger på att sova, suger på att ta hand om pengar och jag suger extremt mycket när det gäller det här med blommor och bin (dessutom är jag både fet och ful). Fan vad bra man har det.

Vad fan är det för fel på Max?

Runt 1995 öppnade den första Max-restaurangen i trakten där jag bor. Vi var ett gäng i skolan som åkte dit och käkade lunch minst två gånger i veckan. Max var det bästa som hänt hamburgarvärlden, åtminstone tyckte jag det då. Nuförtiden är jag dock inte lika förtjust, kanske har jag ändrat smak men jag tror inte det. Det gäller iaf inte McDonalds och Burger King. BK tappade dock rejält i mina ögon när de började med sina "King Fries" - pommes med frityrsmet, vilken försöksutskriven mentalpatient kom på det?

McDonalds är inte så mycket rat säga om - det funkar men är ingen direkt upplevelse. Ska man äta en riktigt god burgare här i trakten ska man gå till Texas Longhorn, eller Stångebro gatukök (om man råkar vara i Linköping).

Men åter till Max, den enda anledningen att välja Max numera är deras smältost-dip. Burgarna har däremot blivit trista, pommesen är varken krispig eller god. Sen kom det riktiga bakslaget i form av deras Grand Luxe "Umami".

Umami lär vara japanska och betyda ungefär välsmakande. Den femte grundsmaken kallas den och stjärnkocken Heston Blumenthal är en av dess främsta förkämpar. De andra grundsmakern är också smakbärare - testa att göra en curry utan salt. Samma sak med sött och surt - minns det gamla knepet att ta en nypa socker i potatismoset, eller lite surt i andra maträtter. Ketchup är ett utmärkt exempel - sött, salt och surt i samma flaska. Beskt bär också smak men det märker man tydligast när man tar en öl till exempelvis en portion pyttipanna.

Men åter till Umami och Max Umamiburgar. Den smakar mest metalliskt, lite som blodsmak i munnen, eller som att slicka vissa kroppsdelar (har dock bara testa kvinnokroppar. Heter smaken "umami" för att "röv" redan var upptaget?

Mystiken tätnar!

Alla dessa kundkort

Jag är stolt innehavare av ett ICA-kort och nånstans i botten av min plånbok ligger också ett MedMera-kort och skäms. Just nu har jag dock väldigt svårt att vara trogen mot en enda affär, jag är otrogen med Willys, Hemköp, Lidl och ibland går jag tillochmed till Netto. Gemensamt för alla dessa affärer är (förutom att de säljer käk) att de försöker pracka på mig sina kundkort. Fenomenet är inte begränsat till mataffärer utan alla affärskedjor med lite självkänsla ska ha en kundklubb vars medlemmar får finfina erbjudanden. Det finns dock en hake - kundkortet måste vara med till affären, den plånbok finns inte som rymmer alla jäkla kort.

De två undantagen verkar vara Lidl och Netto. Lidl är iofs en tysk kedja så de har säkert koll på sina kunder ändå (alles in ordnung) och för att bli hederskund på Netto räcker det förmodligen med att se allmänt lodig ut.

Jävla människor

Idag har jag träffat ett antal personer som jag stör mig på. Störperson nr 1 skulle jag leverera och koppla in en dator till. Hon ringde och meddelade att det passade så jag lastade in prylarna i bilen och brummade in på fabriksområdet bara för att finna att människa gått på lunch. Okej, hon kanske tyckte det var smidigt att det sköttes på lunchen. Hinner dock inte mer än tillbaka till mitt kontor innan kärringen ringer och anklagar mig för att ha raderat hennes filer. Tydligen så var "Kom ihåg att flytta dina filer till M-disken (nätverkslagringen) innan datorbytet" lite svårt att förstå, så jag fick snällt gå in till "skroten" och leta upp hennes gamla dator och gräva fram 1.5 GB privata bilder. "Varför i helvete har du privata bilder på din stationära jobbdator?" frågade jag inte.

Störperson nr 2 har väntat länge på sin dator då HP inte kunnat leverera den. Nu var den dock levererad och konfigurerad så jag åkte ut med den. Han var dock på möte, men jag började packa upp grejerna och kopplade ur hans gamla dator. Problemet var dock att hans skrivbord var helt fullt av telefoner, datorer (förutom den som skulle bytas ut), papper osv. Hans gamla dator hade en liten docka och en liten skärm. Nu skulle han gubevars ha två skärmar (båda betydligt större) och därför behövde han även en stor docka till laptopen. Till slut samlade jag ihop hans papper i högar, kopplade in datorutrustningen och smet iväg med emballage och returdator och därefter stängde jag av telefonen och åkte hem.

När jag kom hem så upptäcker jag en tredje störperson har snott min parkering.

Just one of those days.

Selektiv intelligens och fysisk längtan

Klockan har nu passerat midnatt och jag kan inte sova. Om ett par timmar är det dags att vältra sig ur sängen och släpa sig in i duschen för att sedan ge sig ut på motorvägen igen. Att pendla 15 mil enkel resa till jobbet varje dag är ingen lek men idag får man vara glad att man faktiskt har ett jobb. Om man dessutom får resorna betalda av arbetsgivaren så ska man väl inte klaga.

Jag borde som sagt sova, men hjärnan går på högvarv. Olika tanketrådar löper parallellt och slåss om processorkraften. Hur ska jag bygga min garderobsvägg? Hur ska jag lägga upp träning och diet under hösten? Hur fan fungerar det här med bloggar egentligen? Man ska "pinga", länka och fan vet allt. Som den tekniker och IT-konsult jag är så borde jag fatta men jag är helt lost bland alla termer.

Kvällen tillbringades med kaffe och diskussioner - your average styrelsemöte in a random ideell förening. På väg hem stannade jag på Burger King för lite fast föda. Söta Felicia i kassan gjorde mig inte så mycket men en kvinnlig kund som kom in när jag proppade nyllet gjorde mig illa till mods. Den häcken gick minsann inte av för hackor. Ibland blir saknaden efter någon extra påtaglig.

Inte blev det bättre när jag kom hem och till min förvåning upptäckte att jag tydligen accepterat eventet "Ta på någons rumpa-dagen" på Facebook. Jag förstår verkligen inte hur det gått till. För det första så vet jag ingen som skulle vilja ta på min röv och, för det andra, så är det rätt glest mellan häckar som skulle välkomna ett besök av mina händer. Jag är generellt ganska ovälkommen bland kvinnorna när det kommer till sådant.

Hursomhelst, dessa två pseudohändelser väcker förtvivlan inom mig och inte minst ilska. Vem ilskan ska riktas mot, och av vilken orsak,  är iofs lite svårt att säga. Jag är arg på världen men mest på mig själv. Arg för att jag inte klarar av att nå upp till mina mål och föresatser, arg för att jag inte har vett att sluta köra skallen i väggen gång på gång, arg för att jag vill ge upp.

Alla tillfällen då jag rasat ihop eller blivit totalt rumpkörd dyker upp i skallen. Den där tjejen som jag fick så bra kontakt med, hon som fick mig att hoppas, hon som tillochmed gav mig inviter. När hon senare besvarade inviterna med att be mig lägga pengar på bordet så ville jag döda, inte så mycket henne som mig själv.

Såna här gånger skulle det vara skönt att röka på... låta sorger och tvivel försvinna i den rökiga dimman, där cannabisen går in flyger problemen ut - iaf för stunden.

Just nu är det bloggtekniken som stör mig. Jag kan sätta upp servrar och klienter i ett antal miljöer och operativsystem, jag kan programmera i flera olika språk men jag kan likförbannat inte pinga ett jävla blogginlägg och jag vet inte ens om jag fattar vad det är. Selektiv intelligens, minsann.

Blogg och prylar

Äntligen har jag en blogg, en soptunna att placera gnäll, klagomål och konstiga tankar i.